Texter till Kvällsekot

Men livet blir torftigt när strömmen har gått,
det vackra i världen blir simpelt och smått.
Och här sitter jag som en strandad manet
i mörkret och tystnadens overklighet.

Nu sänder de sport, fotboll och rätt lottorad.
Spänning; tänk om jag vunnit, tänk om jag är glad.
Det kanske är krig, svält eller världsdepression.
Ryssland, oro i Ryssland, en revolution?
Nu skulle soldaterna tågat förbi,
förfärliga händelser som fängslat min fantasi.

Men livet blir torftigt…

Det börjar bli sent, läggdags. Oj, ljuset brann ut.
Kolsvart; trevar till sängen och dagen är slut.
Jag skulle ha lyssnat på kvällsekot nu,
här ligger jag sysslolös jämte min fru.

Livet blir torftigt…

Vi åker buss
Här kommer bussen över stock och sten.
Du har väntat länge den är punktligt sen.
Den niger och klämmer din fot som supris.
Sen upp till färdbevis.
Och du fumlar i fickan det finns ingenstans
i kön bakom inträder intolerans.
Du svettas och söker och finner det snart
men massor av mynt trillar ut så klart.
Du får krypa omkring och ursäkta dig.
Man tror du är full och vill häkta dig.

Du slår dig ner bredvid en bräcklig tant
som slår ner dig med käppen elegant.
Hon skriker, usling och ger dig en rak.
det finns ett dubbelsäte ledigt där bak.
Och Folke pensionär som knappt kan gå
han har sällskapsskräck och vill hellre stå.
Fast åderbråcken bråkar och benskörheten skär
så lider han i lönndom som en stolt pensionär.
Men i morgon klagar han tiofalt
i lokalbladets insändarspalt

Vi åker buss alltså lever vi.
Bara i en buss är mänskan verkligt fri.
Och livet är underbart
när det bär av i lagom laglig fart.

Längst bak häckar det ett ungdomsgäng
med folköl och finnar och gällivarehäng.
Där sitter värsting, våp och vandal
och för ett rundaordsamtal.
Och i brist på bildning och finess
skriker dom neger åt en negress.
Du sitter skärrad och skygg i chock
när man taggar med tusch på din överrock.
Och sen säkert som ett axiom
kladdas en klassisk palindrom.

Nu så kliver en skolklass på
först en fröken sen femtio små.
Dom hoppar runt utan vett och sans
och snart kommer bussen i självresonans.
Den gungar fram som en full dromedar
så en hel hop cyklister i diket far.
och hur det gick till kan dom inte förstå
dom var ju säkra cyklister med stingpinnar på.
Men busschauffören tänker så här:
kanhända jag värva nån ny resenär

Vi åker buss...

Nu händer plötsligt allt på en gång,
frälsningsarmen stiger på under sång
sen en präktigt packad plump person
som propsar på en diskussion.

Tre kontrollanter gör entre
men nåt färdbevisfummel hinns inte me'.
En halv förmögenhet blir deras krav
och som festlig final så kastas du av.
Du står och ser hur bussen kör
och alla passagerarna sjunger i kör:

Vi åker buss...

Jag tror på Strutsen
Ni kan tro vad ni vill, ni kan ringa på min dörr
och läsa högt ur era små broschyrer.
Ni kan drämma till med historier från förr
och sjunga lov till den som styr er.
Ni kan tala om en skäggig, flygande far
eller att jorden går under om fjorton dar.
Ni kan tro vad ni vill.

Jasså, jaha, stig på! Bry er inte om mig!
Ni har nog av de högre tingen.
Men om ni ber mig så säger jag inte nej,
nej, jag sätter mig i ringen.
Ni kan säga att jag sjunger i kör när jag dör
eller att jorden är en spårvagn med god konduktör.
Ni kan tro vad ni vill
men jag vet vad jag tror.

Jag tror på strutsen.
Jag tror att strutsen har levt en gång.
Jag tror på strutsen.
Jag tror på strutsen och dess underbara fågelsång.

Förlåt mig, det ringer. Vem där? Jasså ni.
Har ni drive på ryska rötter?
Har ni ett helande finger och ett restparti
med magneter mot ömma fötter?
Garanterat verksamt från USA.
Finns i rosa och guld. Ja, men det låter ju bra.
Ni kan tro vad ni vill.

Och vem står där i min port och kallar mig till seans?
Han har redan fått fyr på veken.
Du leds av stjärnor och kort, hörs han mumla i trans.
Men du, blanda inte in mig i leken!
Man får ta skeden dit man kommer; skall den bli böjd får man tro.
Sen talar vi med Tuttan Karlsson. Nej, fy farao.
Ni kan tro vad ni vill.
Men jag vet vad jag tror.

Jag tror på strutsen…

Ni kan säga min tro är som kejsarens kläder
att jag gjort mig en höna av en simpel fjäder
och visst kan jag tvivla vissa dar
men strutskärlek är så underbar.

Ni kan tro vad ni vill men nu låser jag mitt hus
och där ger ni den i att dyrka.
Det tjänar ingenting till, jag har elektriskt ljus
och mer än nog av min egen styrka.
Ni kan orda om det eviga livet en stund
eller inbilla mig att jorden är rund.
Ni kan tro vad ni vill
men jag vet vad jag tror.

Jag tror på strutsen….

En fisk
Jag har en fisk
hon simmar i ett hav av tyg.
Fräck som ett vattenfall.
Man blir klok av fisk
men jag blir aldrig klok på dig.
Du simmar på rygg.

Vi simmar i kapp.

Extrapris
Termosen är fylld och motorn är igång
kvart över fyra är familjen på språng.
Vi har hyrt en kärra för sjuhundra spänn.
Nu ger vi oss iväg i gryningen.
Det är mormor där fram, hunden där bak
och svärmor sitter säkert surrad på vårt tak.
Rune och Gullan i knät på varan’.
Med förväntan i blicken dundrar vi fram.

För det är rea på Åhlens i Örebro
halva priset på kepsar och skor.
Ett utplockat sekundasortiment,
femti mil att resa men det må ju va hänt.
För det är extapris till varje pris.

Hunden blir åksjuk efter en mil
och ger vår kupé en ny doftprofil.
Inköpslistan kollas tiofalt.
Vi fikar i farten och spiller ut allt.
"Mera grundgas", gastar Gullan glatt
medan Rune ryter ramsor över gubbar i hatt.
Sista milen in till stan
åker vi i färdtjänstkaravan.

För det är rea på Åhlens…

Vi börjar handla snart är kassan vår i kris,
för allt som är snyggt är ordinarie pris.
Till fyndavdelningen är kön bra lång
men för att handla billigt skall man ha kupong.
Och jag köper ett udda par seglarskor
samt stringlångkalsonger utav märket Amor.
Det är mycket folk och tiden är knapp
och mormor köper muddar för en tusenlapp.

När det är rea på Åhlens…

Samtal i månsken
Vi tittade på stjärnorna en frostig vinterkväll.
Lisbeth lite frusen, jag blev existentiell
och la mitt kloka huvud lätt på sned.
Hon höll om mig och njöt av värmen och min manlighet.
Jag skådade med vis mans blick mot en oändlighet
medan tankarna mot livets gåtor gled.
"Stjärnorna är så små, som gruskorn i natten.
Men mitt huvud är så stort att det får knappast plats i hatten.
Är det inte märkligt? Är det inte märkligt?
Blir man inte ödmjuk när man tänker på nåt sånt?

"Lisbeth jag vill visa dig hur allting ligger till.
Jag visar dig månen om du vill.
Lisbeth du är lycklig som har mig tätt intill.
Jag visar dig månen om du vill."

Och stjärnorna de flammade som eldar upp högt skyn.
Naturens hela sammanhang kom för min inre syn.
Då märkte jag hur Lisbeth ryckte till.
"Jag såg en stjärna falla, den föll liksom ett bloss.
Kan tänka att den ville bringa tur till oss.
Tänk efter nu och önska vad du vill."
"Den stjärnan är så fjärran, den är inte värd ett vitten.
Men jag står här och jag är alldeles i mitten.
Är det inte märkligt? Är det inte märkligt?
Blir man inte ödmjuk när man tänker på nåt sånt?

"Lisbeth jag vill visa dig hur allting ligger till.
Jag visar dig månen om du vill.
Lisbeth du är lycklig som har mig tätt intill.
Jag visar dig månen om du vill."

Nu vila natten mörk och tyst kring hela moder jord.
Jag höll en utläggning därom med många vackra ord.
Sen sa jag, "repetera är du snäll."
"Det blir nog inte lätt, tyvärr, jag hörde aldrig på
Men att du inte är nån stjärna, det börjar jag förstå.
Föresten är det sent. Tack för ikväll."
"Lisbeth du är duktig, jag är självklart ingen stjärna.
Inget klot av rök och eld, detta klot är fyllt av hjärna.
Är det inte märkligt? Är det inte märkligt?
Blir man inte lite ödmjuk när man tänker på nåt sånt?"

"Lisbeth jag vill visa dig hur allting ligger till.
Jag visar dig månen om du vill.
Lisbeth du är lycklig som har mig tätt intill.
Jag visar dig månen om du vill."

Morgonvandring
Klockan är kvart över fyra, jag går genom tysta kvarter.
Snöflingor jagar längs gatan, från himmelen föll de ner.
Jag går samma väg som jag gick när natten var ung.
Husen har släckt sina fönster, de sover bland buskar och träd.
Jag är ensam vaken i en lyckligt drömmande värld.
Ingenting är verkligt, det här är tankarnas tid.

Jag hör röster som ekar. Ansikten virvlar förbi.
Det faller gnistrande ögonblick i en rymd full av tid.
Allt är en dröm och allt skall snart vara glömt.

Molnen drar fram över himlen och speglar stadens ljus.
Det vilar ett gyllene skimmer som ett sakta flyende rus.

Jag går lite vingligt, det är en långsam reträtt.
Stannar till vid en cykel som lutar sig tungt mot ett skjul.
En Monark med tre växlar men utan några hjul.
Du visade världen, nu ligger du här.

Jag hör röster som ekar…

Fumlar en stund med dörren och väcker mitt sovande hus.
Snubblar upp för trappan och kisar mot yrvaket ljus.
Hej på dig spegelbild, har du förlorat igen?
Tar mig en smörgås i köket och låter minuterna gå.
Alla gårdagens tankar har plötsligt blivit så små.
Jag släcker min lampa och känner hur jorden går runt.

Jag hör röster som ekar…

Tjugotvåhundratalsblues
Det taltes i raketen, där Marslund satt och söp,
om den rådande hårda tiden.
Och hela menigheten, som runt kring golvet kröp,
de skrek att den ur led blivit vriden.
Och bitterljuva minnen trängde sig på,
från lyckliga, svunna ungdomsdagar.
Nu satt de, sjukliga, rödögda och grå
med svällande istermagar.
Nån torkade en tår och sa: "Ja tänk vad tiden går.
Och allt var bättre förr!"

Jag längtar tillbaks till tjuetthundratalet,
till sopbergen i min barndoms stad.
Jag längtar tillbaks till tjuetthundratalet,
när himlen var brun som choklad.
När de älskande gick hostande hand i hand
och haven stod i brand.
Jag längtar tillbaks till tjuetthundratalet,
när jorden var sjuk men glad.

"Jag minns", vråla’ Marslund, till sin nikotingule vän.
"Jag minns när vi utrotade djuren.
Nu har de djävlarna kommit igen
med hela den förbannade naturen.
Och jag minns hur jag som liten fångade en död fisk
och bar den hem till mamma.
Nu har jorden blivit ren och frisk
men glädjen blir aldrig mer den samma.
Jag minns med nostalgi min barndoms allergi.
Nu har allting blitt så rent!"

Jag längtar tillbaks till tjuetthundratalet….

Och utanför fönstret gick natten mot sitt slut
medan litrarna tömdes i raketen.
I överljudsfart for de allt längre västerut,
bort från den grönskande planeten.
"Skål", ropa’ Marslund och höjde sitt glas.
"Skål för den sista färden.
Vi är en dröm som har slagits i kras.
Det finns ingen mer plats för oss i världen.
Nån sa, kanske var Adam först, Marslund blev ändå störst.
Den sista mänskan på vår jord!"

Jag längtar tillbaks till tjuetthundratalet…

Gummistövlar
Grodor i gräset runt en liten å.
Krusningar på ytan och ett regnmoln i det blå.
Eklöv kommer seglande med vinden som kapten
och runt kröken strävar bävermor bogserande en gren.
En skräddare tråcklar sig mot skuggan av en al.
Skatan håller masken medan trasten håller tal.
Vinden smyger varsamt mellan fjärilar och mygg
och i gräset under eken ligger tiden på rygg.

Bäverbarnen, bäverbarnen sover lugnt och tryggt
i den stora bäverdammen bävermamman byggt
men gummistövlar närmar sig på stigen
och blandar sig beslutsamt i intrigen.

Stenen ligger stilla när en orm ringlar förbi.
Spindeln väver drömmar medan flugan flyger fri.
Myrorna marscherar bort från stacken på en rad
och den färgglada larven biter lycklig i ett blad.
En bubbla lämnar botten och stiger i en dans.
Ringarna på vattnet växer tysta till en krans.
Solen skapar skuggor under träden med sitt ljus
och den utslagna blomman bjuder husrum åt en lus.

Bäverbarnen, bäverbarnen sover lugnt och tryggt
i den stora bäverdammen bävermamman byggt
och gummistövlar stövlar hem till huset
och snigeln ser på fotspåren i gruset.

Skördevisa
Den hetaste dagen när vallen blev slagen
och lederna värkte på man och på kvinna,
med kraft och med möda de bärga sin gröda
och slet för att allt innan skymningen hinna.
Först bonden och drängen på örtrika ängen
med slipade liar och svettiga nackar,
sen dottern och mamman som räfsade samman
det saftiga gräset till prydliga stackar.

Slå, slå, slåttern går.
Människan skördar, människan sår.
Slå, slå, slå.

När middagssol brände och skuggorna vände
så satte de sig för att äta och vila.
Fast nästan i dvala så börja de tala
om ryktet som fram över bygderna ila.

De sa, "Onda makter har nått våra trakter",
och tolkade tecken med trevande röster.
Men stegen blev bråda när bonden fick skåda
ett åskmoln som steg över skogen i öster.

Slå, slå…

Då kände de skräcken och såg ner mot bäcken
där plötsligt en främling kom vadande över.
Helt svartklädd i värmen med hakkors på ärmen,
och himlen stod blåsvart mot glödande klöver.

"Du vill nog oss illa", sa bonden helt stilla.
"Men kom du, din djävel, så skall du få smaka!"
Och främlingen tänkte när liarna blänkte:
Jag drömde mig lite för ivrigt tillbaka.

Slå, slå..

Skymning
Nu sköljer natten in över stränder och snår.
Nu sjunker dagen ner i sitt rodnande sår.
Och jag ligger i gräset och ser himlen kall och klar,
men här har värmen stannat kvar.

Nu krymper världen och mörkret tränger på.
Nu vandrar tankarna och hjärtat slår.
Och det glöder i skymningen, det bränner i mitt bröst,
som löven brinner varje höst.

Nu tystnar vågorna. Nu mister allt sin färg.
Nu ser jag ljusen ifrån Falkenberg.
Och jag vet att du finns nånstans men jag vet inte var,
men här har minnet stannat kvar.

En hyvens hund
Han är över mig på en halv sekund
och jag vet detta blir min sista stund.
Jag känner hur mitt hår permanentar sig i skräck.
Jag förstår att han vill ta mitt liv
men jag fattar inte hans motiv
och snart så är jag blott en blöt och blodig fläck.
Jag försöker kämpa som en man
för att rädda det som räddas kan
Men då prasslar det i buskarna och en gubbe tittar fram.

"Hunden är inte farlig, det är en vänlig hund.
Han vill ju bara leka med dig en liten stund."
Det biter ej att säga nej, när besten biter in på mig.
"Men hunden är inte farlig. Det är en hyvens hund."

Med mig så är det illa ställt
men gubben säger, "Hälsa snällt.
Visar du dig rädd så är det klart att han blir arg."
Jag gör mitt bästa för att le
men hunden käkar vidare
Det verkar va’ en pudel men han äter som en varg.
Jag förstår att allt är slut inom kort
när jag ser mitt huvud rulla bort.
Allt gubben kan få ur sig då det är ett lamt "Apport."

Och, "Hunden är inte farlig, det är en vänlig hund.
Han vill ju bara leka med dig en liten stund."
Jag känner mig lätt ur balans när hunden biter av min svans.
"Men hunden är inte farlig. Det är en hyvens hund."

Att tänka är ett stort besvär
när hjärnan ligger här och där.
För att samla mina tankar nu så krävs koncentration.
Men snart är jag blott en högerfot
och kan ej mera kämpa mot.
Jag börjar tänka på min kapitulation.
Min lilltå äter han upp se’n
men i fel strupe får han den.
Och den förbannade byrackan kvävs under fruktansvärda plågor.
Och gubben skriker, "Han var ju människans bästa vän!"
Men jag säger:

"Hunden är inte farlig, det är en vänlig hund.
Han ville visst bara leka med mig en liten stund".
Jag ligger utspridd bland buskar och snår
och sjunger glatt, "Segern är vår!
För hunden är inte farlig nu. Nej, nu är det en hyvens hund."

Vid stranden
När mörkret börjar stiga mitt på dan.
När molnen rulla tunga genom stan.
När tiden är en knut
och livet en minut,
och ingenting vill vittna om en plan.

När pennan ligger vässad i sitt skrin.
Men tankarna strör grus i melodin.
När rationella skäl
blir pilar i min häl,
och leendet jag bär blir till ett grin.

Jag finns här,
men jag minns när
jag drömde min dikt.
Nåt sker snart,
för jag ser klart
det som skymmer min sikt.

När kroppen där jag bor blir allt för trång.
När tiden går för fort men känns för lång.
När gråten blir en sjö
då viskar jag adjö,
sen seglar jag mot sagan och min sång.

Sen seglar jag mot nästa soluppgång.

Aldrig så bakfull
Jag låg en dag och drack en flaska vin
i fantasin var det en flaska renat.
Och jag mådde som en moppe utan flak
och min bak den klia’ nått så förbenat.
Salubrina hade lämnat mig hon stack med en polack
sa, hej och tack! Hela världen sprack. Så jag drack.

Men jag har aldrig vart så bakfull som idag
och jag är ändå inte van vid att må bra.
Men det här är missär. Det bär till sanke Pär
om det skall fortsätta så här.

Så jag drumla’ in till grannen mitt emot
en idiot som jag lurade på stålar.
Jag länsade hans spritförråd och drog
till en krog. En sån där happy hour-Svensson skrålar.
Och jag slängde fram min grannes sedelbunt
bjöd laget runt. Vi snacka’ strunt. Levde väl inte sunt.
Men det var mig väl unt.

Men jag har aldrig …

Och jag dansade med krogens blonda bomb,
snodde som en tromb till plattysk umpa umpa.
Och när hon släppte ner sitt långa blekta hår
lukta’ det vår om hennes lår, och rock ’n roll om hennes rumpa.
Vi strulade tills natten blev till dag, och hennes böljande behag
gjorde mig åksjuk och svag.
Och jag genomförde ett nederlag.

Men jag har aldrig vart så bakfull som idag
och som jag sa, så är ändå inte vad vid att må bra.
Men det här är ren och skär missär. Jag tror det bär till sankte Pär ovan där
om det skall fortsätta så här.

Jag vakna’ i en okänd soffas famn
med ett kvinnonamn tatuerat på min skinka.
Och i en badrumsspegel var en bild av mig
där jag såg ut som en pastej - som en pastej som stod och pinka’
Jag rusa’ runt och vråla’: allt är skit, det är bara stålar och profit.
Jag tror man jävlas med flit.
Och jag skev en liten bit.

Om att jag aldrig vart så bakfull som idag
men hurra, jag tror att låter blir rätt bra.
Och fast det här är missär, så tror jag det kan bli en karriär
om det jag fortsätta så här.

Nej, aldrig, aldrig, aldrig så bakfull som idag.
Tra-la-la, och jävla U.S.A
Och det här är litterär missär men jag kan nog bli populär
om det kan fortsätta så här.
Olyckligt bakfull och kär!

(C) Claes Pihl 2000