Vägen till Kvällsekot

Det färdiga resultatet blev en kassett som döptes till Cirkus i Stan och skickades till några skivbolag - som returnerade dem med vändande post. Samtliga låtar, utom ”Morgonvandring”, var lustifikationer och alla var relativt nyskrivna.

”Morgonvandring”, från vårvintern 91, hörde egentligen till en tidigare period av dystra låtar skrivna från 87 och framåt. De bar titlar som ”Rökmoln”, "En sista gång", "Den gyllene vägen", "I skuggan av ett träd", "Tidens tåg" och "Rutin". Hösten 91 medverkade jag i en monologfestival på Musiken Hus i Göteborg med föreställningen Rökmoln: en samling egna låtar sammanbundna med prosadikter. Därefter lämnade jag de dystra låtarna för ett tag och inriktade mig på att skiva låtar lämpade att framföras på de studentfester jag flitigt besökte vid den här tiden. ”Extrapris” och ”En hyvens hund” är två sådana låtar som skulle hänga med ända fram till ”Jag skulle ha lyssant på Kvällsekot”.

Affisch från Monologfestivalen

Bortsett från det taffliga framförande (speciellt mina sånginsatser) och vissa lite väl fåniga saker tycker jag det här är en rätt trevlig och enhetlig samling låtar. Om vi lagt ner lite mer arbete på arrangemangen och kanske fått lite hjälp med att styra upp det hela så hade det nog inte blivit så dumt. Det var också så vi snart skulle försöka gå vidare.

Omslaget till Cirkus i stan, innehållande låtarna En hyvens hund, Extrapris , Lilla Trollet i Sudan , Fikonlöv, Kurt Stubin, Elake Lage , Tony tog en taxi, Upp till kamp (rädda vårt parkeringshus), Kärlek är bättre än kärnkraft , Den moraliske extremisten , Hittegods och Morgonvandring .

Redan året efter kom jag i kontakt med några killar som startat en studio i Lyckholms bryggeriers gamla lokaler. En av dem, Fredrik Cornelisson, och jag började göra upp planer för en CD med Fredrik som någon form av producent. Ambitionerna var högre nu, så fler musiker kallades in, bland annat trummisen Göran Engwall, basisten Mattias Falkendahl och saxofonisten Sven Holmblad. Några nya låtar hade även tillkommit under året, bland dem ”Samtal månsken”, ”Jag tror på strutsen” och ”Tjugotvåhundratalsblues”. ”Extrapris”, ”Lilla Trollet i Sudan” och andra låtar från Cirkus i Stan var fortfarande med och gjordes i nya fullbandsversioner. Tyvärr havererade projektet rätt snart. Dels fanns det ingen ordentlig finansiering, men framförallt blev jag inte inte nöjd med resultatet. Men vi hann i alla fall spela in alla låtar och även mixa de flesta av dem. Jag hade även börjat fundera på låtordning och bestämt titeln till Tjugotvåhundratalsblues.

När jag lyssnar på de här inspelningarna i efterhand så tycker jag att Cirkus i Stan på sätt och vis var en bättre samling. Visserligen hade jag skrivit några nya låtar - framförallt ”Samtal i månsken” som jag tycker är en av mina bästa. Men resultatet är delvis rätt tröttsamt att lyssna till. Ofta försöker vi få musiken att låta så häftigt som möjligt medan texterna drar åt ett annat håll. Den slutgiltiga spiken i kistan var emellertid ljudkvalitén eller soundet som av någon anledning inte blev alls bra.

Omslaget till Tjugotvåhundratalesblues, innehållande låtarna Lilla Trollet i Sudan , Elake Lage , Hundra kilo kött, Upp till kamp , Tony tog en Taxi, Extrapris , Tjugotvåhundratalsblues, Samtal i månsken, En sekund , Jag tror på strutsen och Morgonvandring .

Sommaren 92 inträffade något som på sikt skulle innebära en ny inriktning både musikaliskt och privat för mig. Mina föräldrar har en sommarstuga söder om Falkenberg och det här året besökte jag som vanligt Falkenbergs Visfestival. En av kvällarna avslutades med en artist som jag tidigare bara känt till namnet. Han hade tyvärr en av sina sämre kvällar och jag var inte överdrivet imponerad. Men det var ändå något som fascinerade och när jag kort därpå hittade en av hans plattor i en skivaffär slog jag till – och var fast. Jag hade äntligen upptäckt Ola Magnell. Under hösten köpte jag alla Magnell-plattor jag kunde komma över och var fullständigt uppfylld av hans låtar.

I november skulle Ola spela på något som hette Kustens Hus i Göteborg. Efter lite letande i telefonkatalogen visade sig stället ligga i Majorna – en stadsdel som i det närmaste var en vit fläck för mig – och en mörk onsdagskväll letade jag mig dit. Ola var i finform och kvällen var en ren njutning. I anslutning till konserten fick jag reda på att Visans Vänner, som höll till i huset, ordnade viskafé varje söndag och att scenen var öppen för alla som ville spela. Jag traskade dit följande söndag och testade några låtar, bland annat ”En hyvens hund” som rönte uppskattning bland publiken. Snart började jag även gå på en del fester som Visans Vänner arrangerade och lärde därigenom känna folk i vissvängen. Kustens Hus ersatte efter ett tag studentfesterna som min naturliga scen när det gällde att testa nya låtar.

Efter att trots allt ha varit lite reserverad deltagare i visgemenskapen, så kom jag att sugas in med hull och hår i och med visträffen på Särö hösten 94. Runt 200 visentusiaster från hela Norden hade samlats en helg för att spela, umgås, äta och dricka. Jag hade fantastiskt roligt och vid den nattliga maratonkonserten spelade jag ”En hyvens hund” och ”Fikonlöv”.

Efter mitt framträdande kom Sid Janson, känd visprofil, fram och gratulerade och hojtade: Fan vad bra! Fan vad bra! Jag var lätt chockad - gubben hade ju för tusan varit manager åt Cornelis på sextiotalet. Att det dessutom kom fram en smal kille med långt rött hår och tyckte mina låtar var toppen var också kul. Killen gick på något som hette Visskolan i Kungälv och i stort sett hela klassen var med på visträffen. Några veckor senare såg jag klassens framträdande på Kustens Hus och nu var det min tur att bli imponerad. Mest intryck gjorde killen med håret, som för övrigt hette Lars Winnerbäck. Han spelade en låt som senare skulle dyka upp på en av hans plattor under titeln ”Balladen om konsekvenser”. Det var bara att kapitulera.

I januari 95 var jag klar med min utbildning på Chalmers och började arbeta som programmerare på Simtra, en liten firma som gjorde program för att simulera flygplans rörelser på flygplatser. Mötet med klassen från Visskolan hade dock gjort intryck och på vårkanten skickade jag in en ansökan innehållande en kassett med soffbordsinspelningar av ”Morgonvandring” och ”En hyvens hund”. På sommaren var jag med på min första visfestival – Göteborgs Visfestival som under några år arrangerades i Trädgårdsföreningen. På eftersitsen berättade Hanne Juul, vissångerska tillika viskolans ledare, att jag blivit antagen. Jag blev både glad och lite skakig, och på måndagen efter gick jag in till chefen och sa upp mig från mitt nästan nya jobb.

Klassen på Visskolan med gästläraren Christina Kjellsson.

Året på visskolan blev omtumlande och utvecklande. Vi hade en massa olika lärare som var och en hittade just sina favoritbrister. En förklarade att jag sjöng tillgjort, en annan att jag spelade gitarr som en kratta och en tredje att jag kanske inte skulle stå och vingla på ett ben medan jag sjöng. Dessutom fick jag en massa begåvade klasskamrater – inte minst den fantastiske KG Malm som jag sjunger om i ”Visa till en vän”.

Effekten av undervisningen blev att jag började ifrågasätta både mitt sätt att sjunga och mina låtar. Plötsligt var jag väldigt tacksam för att jag inte hunnit få ut en platta tidigare. Under läsåret började självfortroendet så sakta komma tillbaks i takt med att jag lyckades rätta till en del av de påpekade felen. Faktiskt handlade det mesta om att bli av med en massa konstiga saker som jag lagt mig till med. Till exempel sjöng jag på nån blandning av Borås- och Stockholmsdialekt. Dessutom placerade jag alla mina låtar i otroligt ljusa tonarter vilket ledde till en tanig liten stämma.

På sommaren efter visskolan fick jag en förfrågan om att vara hemlig gäst en av kvällarna på visfestivalen i Falkenberg. Eftersom jag varit där mycket och det dessutom är en av Sveriges största visfestivaler med en massa kända artister kände jag mig givetvis hedrad. Jag skulle spela ungefär tjugofem minuter och tänkte att det var lika bra att satsa allt på ett kort – nämligen mina roliga låtar. Eftersom det gått rätt bra på många tidigare spelningar tänkte jag att när jag nu fick chansen att spela inför en riktigt stor publik så skulle det verkligen hända saker.

Jag hade förberett mig väl och funderat ut (vad jag trodde var) riktigt roliga mellansnack. Kvällen innan jag skulle spela var Lars Winnerbäck hemlig gäst och jag satt i publiken och såg honom göra succé. Och i morgon är det min tur, tänkte jag. Men när jag dagen efter klev in på scenen gick det snett direkt.

Jag inledde med en skruvad monolog om popcornstrumpor som gått hem så det sjungit om det vid tidigare framträdanden. Nu hördes inte ett ljud från publiken. Jag fortsatte med ”Extrapris”, och i ”En hyvens hund” som följde därpå blev jag fullständigt iskall och så torr i mun att jag var tvungen att bryta mitt i låten för att dricka. De tjugofem minuterna sniglade sig fram och när jag gick av scen kändes det som ett totalt fiasko.

Arrangörerna försökte peppa mig och Lars kom också med några uppmuntrade ord, men jag kände det som ett totalt misslyckade. Problemet var inte bara det att jag gjort en dålig spelning. Det värsta var känslan av att det jag höll på med var fullständigt ihåligt. Att mina låtar bara var tomma ironier och blodfattiga ordvrängningar som saknade egentligt värde. Det skulle ta flera år innan jag kom över den spelningen och började få lite perspektiv på det inträffade. På många sätt var det en nyttig erfarenhet, även om jag önskat att jag fått den på ett lite mildare sätt. En del av det jag sysslat med var faktiskt rätt billigt medan annat kunde ha sitt värde. Framförallt insåg jag att det inte håller att bara vara rolig och ironisk. Vill man vara rolig till varje pris framstår man lätt som ett nervöst flin.

När självförtroendet repat sig någorlunda fick jag lust att spela in en ny demo. Jag hörde mig om efter en bra studio, och via bassisten Clas Engwall, som jag träffade på Kusten Hus, fick jag kontakt med Michael Thorén och hans Studio Fabriken. Clas följde även med på inspelningen tillsammans med gitarristen Martin Krantz, som var klasskamrat från Visskolan, och min flickvän Maria som jag också träffat på skolan och som spelade piano. Vi spelade in ”Morgonvandring”, ”Skördevisa” och ”Nu börjar Rapport”. Demon skickades till några skivbolag som visserligen åter tackade nej, men nu kostade de i alla fall på sig några uppmuntrande tillrop.

Även om inte demon gav någon utdelning var det ändå ett viktigt steg i och med kontakten med herr Thorén. Michael är en fantastiskt engagerad person som verkligen månar om ett bra resultat vid inspelningar. En vanlig inställning är annars: är du nöjd så är jag nöjd. Men Michael är inte nöjd förrän han själv är nöjd. Dessutom vill han helst spela in ”live” i studion, till skillnad från många andra studior där de helst ser att man spelar in ett instrument i taget. Min erfarenhet är att det oftast är en förutsättning för ett bra resultat. Hade jag inte träffat Michael är det tveksamt om det blivit någon skiva överhuvud taget.

Fler inspelningar följde. Bland annat satte jag och Michael ihop ett band som kompade mig på "Vi åker buss". Rikspelmannen Hans Kennemark var med och spelade in två låtar hösten 98, varav den ena, en ny version av ”Skördevisa”, kom att hamna på skivan. I januari 99 satte vi ihop en grupp och spelade in Tjugotvåhundratalsblues och ”Vid stranden” – fortfarande i något diffust demosyfte.

Två av plattans sju gitarrister: Joakim Eriksson och Jimmy Ginsby

Fredrik Åkerblom och Michael Thorén poserar framför kameran

Resultatet blev till belåtenhet och efter att ha pratat med Michael så bestämde vi oss för att försöka göra en platta. Vi tog kontakt med Håkan Forshult på skivbolaget Last Buzz som visade sig intresserad av att ge ut en skiva med mig. Han hade bara ett krav: ”Extrapris” skulle vara med. Jag hade annars tänkt skippa den eftersom jag tyckte den och ”Vi åker buss” var för lika. Med tanke på att ”Extrapris” blev en av de låtar som kom att spelas mest i radio så var kravet inte så dumt. Ett antal inspelningstillfällen följde under året med en hel drös inlånade musiker. Fredrik Åkerblom på piano och Bosse Ljungcrantz på trummor kom att bli inspelningarnas fasta kärna.

Jag och Bosse lyssnar på en färdig mix under en fest i studio Fabriken.

Titeln till skivan var länge ett problem. Jag var inne på Tjugotvåhundratalsblues, men var rädd för att man skulle tro att det var en ren bluesplatta. Framförallt med tanke på att Last Buzz främst är en bluesetikett. ”En hyvens hund” föreslog någon, men jag tyckte det var i hurtigaste laget. Jag började leta efter ett citat ur någon av låtarna och fastnade för Jag skulle ha lyssnat på kvällsekot. På något märkligt sätt tycker jag det ger en bra beskrivning av plattan.

Omslaget till skivan gav sig ganska naturligt när väl titeln var klar. Jag slängde fram en idé som Michael spann vidare på. Han lovade också fixa en trevlig tjej för fotograferingen. Min flickvän var väl inte helt nöjd när jag berättade om idén, men resultatet blev ju inte så farligt. För mig var det viktigt att häftet till skivan skulle vara genomarbetat med bilder och texter till låtarna. I tider av hembränning känns det extra viktigt att skicka med ett ordentligt häfte. Att betala dyra pengar för en skiva där häftet känns billigt tycker jag är trist.

En alternativ omslagsbild. Här läser jag Per Ahlmark.

Skivan släpptes den 26 januari 2000 i samband med en spelning på Kustens Hus. Recensionerna var rätt hyggliga med undantag från Dagens Nyheter som sågade den jäms med fotsulorna. Den har även blivit spelad en del i radio, främst ”Extrapris”, ”Vi åker buss” och ”Jag tror på Strutsen”. Några gigantiska försäljningssiffror har det inte blivit så här långt, men jag tror att vi i stort sett fått igen vad skivan kostat.

I dag kan jag tycka att den blev lite för spretig och nog hade mått bra av att stramas upp lite. Men så är den också inspelad vid en massa olika tillfällen med olika musiker och med låtar som kommit till under en lång period. På sätt och vis står den med ena foten kvar i gamla Cirkus i Stan från 93 medan den andra är på väg mot någonting nytt. Kanske ett väntande Hopptorn.

"Tidens tåg"
Inspelad hösten 87 eller våren 88 i replokalen i Sjöhagen Sjömarken.
Claes Pihl: sång
Joakim Eriksson: elgitarr
Ola Samuelsson: elbas
Tony Müller: trummor

"I skuggan av ett träd"
Inspelad våren 91 på Borås stadsteater
Claes Pihl: sång, akustisk gitarr
Joakim Eriksson: elgitarr
Christian Christensen: elbas, klaviatur, trumprogrammering
Petrine Christensen: kör
Inspelningstekniker: Christian Christensen

"Extrapris", "Den moraliske extremisten", "Kärlek är bättre än kärnkraft", "Morgonvandring"
Inspelade våren 93 hemma hos Roger Andersson Borås
Claes Pihl: sång, kör (Den moraliske extremisten), akustisk gitarr (Morgonvandring)
Joakim Eriksson: elgitarr, trumprogrammering, kör (Morgonvandring)
Marcus Fabiansson: elbas
Inspelningstekniker: Roger Andersson

"Lilla Trollet i Sudan", "Elake Lage", "En sekund", "Upp till kamp"
Inspelade våren 95 i Studio Lyckholms
Claes Pihl sång, akustisk gitarr
Sven Holmblad: sopransax
Joakim Eriksson: elgitarr
Fredrik Cornelisson: klaviatur
Mattias Falkendahl: elbas
Göran Engwall: trummor
Inspelningstekniker: Fredrik Cornelisson och Johan Lafin

Samtliga låtar: Text och musik Claes Pihl
© Claes Pihl