Texter till Hopptorn

Det är så oerhört lätt att man blir populär
så fort man ler mot en kamera så sitter man där
med fans och hans moster, singback och samlingsalbum,
och blir en leende fånikon på fula flickors rum.

Det är surt att det blev som det blev, men dom sånger du skrev
de rev ner en applåd från den skräniga skocken.
Du blev framgångens träl och du älskas ihjäl
sen du sålde din själ och vände kappan efter rocken.
Men KG och ja’ vi är fruktansvärt bra
och det är därför vi står där vi står.
På brutal kvalité följer ingen succé.
Nej, då säger dom att man är svår.

Det är så oerhört lätt att man blir populär
så fort man sänker kraven så sitter man där
med fans och hans moster, singback och samlingsalbum,
och blir en leende fånikon på fula flickors rum.

Det måste va döden att va’ känd.
Man blir nog bara bitter och bränd.

Lalla la …

Men KG och jag, vi skall visa dig en dag.
Vi kanske vågar oss fram på nån fest.
Och det förstås, har du nått VIP-kort åt oss
så kommer vi. Fast under protest.

Det är så oerhört lätt att man blir populär
så fort man sticker till Stockholm så sitter man där
med sponsrade brallor, knark och Agneta Sjödin
och med ett livslångt krav på att va’ slav åt musikindustrin.

86:an kör förbi
Jag var väl sällan störst, men jag slog alltid först
sen bråkade man inte mer.
Jag levde vild och full tills världen föll omkull
men mig fick ingen nånsin ner.
Ensam som ett mästerverk som saknar signatur
eller bara som en tomburk utan pant
så står jag här och hänger framför spegeln och begrundar min figur
i brist på nånting verkligt intressant.
Åttiosexan kör förbi, med bara busschauffören i.
Det är för sent att slå sig fri.

Men om det fanns en gud, eller i alla fall en hund
som ville ut på promenad.
Då fick min värld nån slags kontur.
Då klev jag ur min tomma bur och gick
ett varv med lätta skor
runt huset där jag bor.
Om det fanns en hund – eller en gud.

En liten trist oas, ett stormigt vattenglas -
på nåt sätt blev det bara så.
En gammal lättviktskung har blivit trög och tung.
Snart finns det ingen kvar att slå.
Jag stirrar på min spegelbild. Han står där som i kramp
och ser på mig som om jag inte vore klok.
Det finns nånting där i hans blick som liksom manar mig till kamp.
Jag spräcker honom med en vänsterkrok.
Åttiosexan kör förbi, med några nya hjältar i.
Jag kommer aldrig slå mig fri.

Men om det fanns …

Sisyfos Volvo
Sisyfos Volvo rullar genom vattenfärgsmorgonens ljus
medan marknaden pressar en morot genom bilradions brusfria brus.
Och Simon som vaknar vid kvart över fyra
har snubblat i grubblandets grop
där drömmarna trängs mellan inkomst och hyra
och lakanen klibbar ihop.

Lillemor lurar sin dagbok och hon skissar ett underbart liv
fyllt av palmer och blodröda drinkar, medan diskbråcket vässar sin kniv.
Och Gunnar som vann trettiosju millioner
har halsat en svindyr likör.
Nu dansar han naken till smetiga toner
och kvällspressen slåss utanför.

Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Vi kom hit för att leva!

Sisyfos Volvo rullar för att Sisyfos vet vad han vill.
Det är han som får hjulen att snurra. Det är bara han själv som står still.
Och Eva som drömde om fred på planeten
med kärlek och levande ljus.
Nu ber hon till gud att den stora kometen
skall krossa det hela till grus.

Söndagskvällsångesten växer i skinnsoffans vräkiga vrå
sedan deckaren knäckt sina nötter kliver livsledan objuden på.
Och Linus som levde för roliga timman
tar in på sitt standardhotell
och sjunger en sång framför klassen i dimman
han famnar så fort det blir kväll.

Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Vi kom hit för att leva!

Sisyfos Volvo rullar under kvällshimlens mörka metall
på väg hem från fabriken i dalen, i ett landskap av lönsamt förfall.
Och Sisyfos vilja som föddes att vara
en sol över stormande hav
har somnat vid ratten och snart får han fara
ifrån alla kvävande krav.

Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Åh, vi kom inte hit för att överleva.
Åh, vi kommer inte att överleva.
Men vi skall leva!

Dalsland
Soffan och sängen var trista och nötta.
Till slut blev vi trötta på att vara trötta
och tog tillflykt till en hyrd kanot.
Nu simmar glittrande fiskar mot strömmen.
Molntäcket rör sig och spricker i sömmen.
Vi gör spritkökslunch vid bergets fot.
En skön dag i Dalsland.
En helt vanlig dag på vårt klot.

Trakten är tyst längs vår långsamma resa.
Där skogen är tät kallas bygderna glesa.
Här har stora drömmar blivit små.
Men här kan ett samtal ha luft mellan orden.
Vi paddlar och sjunger på Martin i jorden*
mot en udde vi slår läger på.
En skön dag i Dalsland.
En bra dag att vara två.

Samhället somnar på motsatta stranden.
Här ligger jag med ett vinglas i handen
och ser allt ur blåbärsperspektiv.
Det finns jubel som trivs i det tysta.
Mina läppar har nyss blivit kyssta
av den mjuka klippan i mitt liv.
En skön dag i Dalsland
trots småknottens kvällsoffensiv.

Furor står glest runt vårt tält som är rest
men vi kan inte sova ännu.
Nej jag kan inte sova sen du
sådde små kittlande ord i min bultande jord.

I söder är svart nu, i norr syns en strimma.
Vi tar oss en kvällstur i stigande dimma
för att inte dagen skall va’ slut.
Sen ligger vi stilla och driver i natten
högt över himlen på stjärnklara vatten
medan världen sakta suddas ut.
En skön dag i Dalsland.
En sista mild och mörk minut.
En skön dag i Dalsland
måste också ta slut.

*”Martin i jorden” eller ”Martins Begravning” är en traditionell folkvisa.
Idag skall Martin i jorden, fram med de dukade borden.
Ack, vilken glädje å ack, vilken fröjd …

Landsbygdsromantik
Skogsbrynet slår om till grönt. Småfåglarna tutar.
Som en gammal cirkus rullar våren genom byn.
Vinden andas varmt och skönt. Hårda vita knutar
lämnar husen för att vända näsorna mot skyn.

Himlen hissar finländsk flagg. Häggen sätter segel.
Bäcken lirar bludderjazz i blåsippans lokal.
Folket ömsar ytterplagg. Villans vägg av tegel
solar sig, men huttrar ännu vintermörk och sval.

Solen badar i det blå.
Gräset sträcker sig på tå.
Horisonten gör sig bred.
Farfar kör moped.

Häcken skjuter skarpa skott. Blommorna briserar.
Kärleksröda läppar sänder leende reklam.
Klänningskurvor lovar gott. Ögon konsumerar.
Badrumsspegelns världscharmör blir lysten på en kram.

Kvällen bjuder upp till dans. Bandet börjar låta.
Människor och möbler virvlar runt i full parad.
Stegen saknar elegans. Kläderna blir våta.
Skönt att svalka av sig med en månskenspromenad.

Mossan växer mjuk och len
mellan ett par bleka ben.
Svanen landar i sin vik.
Landsbygdsromantik.

Månen svävar som en sten. Älvan dansar naken.
Ovanför bensinmacken står Karlavagnen still.
Sista kyssen i allén. Mamma ligger vaken.
Tidningsbilen kommer och ett barn har blivit till.

Snabbgas
Instrumental

Ryssland
Jag går på Nevskij Prospekt som det händer att man gör
när man satt sig för att läsa en roman och ingen stör.
Med fyra hundra sidor kvar så ser jag kuskarna som far
med parasiter på visiter i galopp.

I gaslyktornas dager vandrar människorna fram.
En är greve, en är galen, och jag själv är fylld av skam.
Hela min värld är ett klaver. Jag går där blixtarna slår ner
medan det ömmar utav drömmar i min kropp.

Ryssland, Ryssland stolta moder
stäpper och floder, vodka och borst.
Stormen över tajgan är som mäktig musik.
Själv är jag en snedslagen spik.

Jag lever mina dagar som en slav på ett kansli
och gör avskrifter av avskrifter med stympad fantasi.
Där är jag kuvad, blek och feg men snart så styr jag mina steg
hem till min lya och mot nya perspektiv.

Mitt hem är inget annat än ett kyffe utan kök
hos en girig gammal jude som är lustigt lik en lök.
Men Puskin tar mig varje kväll till en duell eller bordell
där jag får drömma och kan glömma bort mitt liv.

Ryssland, Ryssland stolta moder
stäpper och floder, vodka och borst.
Pråmarna på Volga är transportpoesi.
Själv är jag ett skelögt geni.

Jag följer kappan ner för trappan till ett källarhål
när mitt jag just börjar jaga mig, och satan skriker skål
Och när min näsa far förbi som i en feberfantasi
då är livet som en leprasjuk som rullar sig i snö.
Då är dagen som en stolt kosack som vet att han skall dö.
Då är världen vit av körsbärsblom, och jag framtidens frö.

Jag lyfter sakta blicken ifrån bokens sista blad.
Genom fönstret ser jag ut över vår välpressade stad.
Här är mitt liv en tunn buljong. En dåligt skriven följetong.
Ryssland försvinner men det brinner i mitt blod.

Ryssland, Ryssland …

Rossia Rossia gordaja mater
Stepi i reki, vodka i borstj
Myzika shtormom gremit nad tajgoju
Ja zj bol´sh pohozj na zagnutij gvoz´.

Musik
Barnet springer barfota runt huset,
springer bara för att benen bär.
På bänken med en konjak växer ruset
och minnet av en sommar lik den här.
Solskenskatten stormar genom grinden,
lockar dig till lekar med små språng.
Han jagar några maskrosfrön i vinden
i sommarns sista röda solnedgång.

Vi är sprickorna i evigheten
gnistor mellan mörker och natt.
Vi är musik.
Vi spelar tystnaden ett spratt.
Det finns en ensamhet i allt som lever
och en längtan efter dagar utan tid.
Men vi är musik
ända tills tystnaden tar vid.

Kaffekoppen kommer på en bricka,
kommer med sitt skrammel och sin rök.
Det milda varma mörkret skall du dricka
och sen gå in till radion i ditt kök.
I träden kommer frukten snart va’ mogen
och hänga där i dimmans vita ström.
Och stjärnorna skall tändas över skogen
och du skall runda huset i din dröm.

Vi är sprickorna i evigheten
gnistor mellan mörker och natt.
Vi är musik.
Vi spelar tystnaden ett spratt.
Det finns en ensamhet i allt som lever
och en längtan efter dagar utan tid.
Men vi är musik
ända tills tystnaden tar vid.

Vi är musik.
Än vilar tystnaden i frid.

Hopptorn
Septembersolen lyste över landet
vid allra första skriket på min färd.
En syster stod bredvid och klippte bandet
till det jag trodde var min hela värld.
Jag låg där som ett russintroll och allt var bara kallt.
I början var jag livrädd men jag vande mig trots allt.
Septembersolen lyste över landet
som var så mycket större än min värld.

Att cykla var rätt svårt så jag fick träna
och pappa sprang där bakom och höll i.
Och tårar föll i skrubbsåren på knäna.
men när jag fick upp farten var jag fri
och rulla’ ner för backen som en rykande raket
på grusvägen där säden stod vid sidan som staket.
Att cykla var rätt svårt så jag fick träna
men när jag fick upp farten var jag fri.

Ett hopptorn var en utmaning för modet.
Till sjuan klättrade jag upp till slut.
Men svindelsvett och kolsyra i blodet
så stod jag där på kanten och såg ut
över kompisar och rälsbussen från Herrljunga som tjöt
just när jag tog klivet ut ur rädslorna och njöt.
Ett hopptorn var en utmaning för modet
men jag klev ut ur rädslorna och njöt.

Kring killarnas krets fanns ett främmande folk.
ett lockande land fast det fanns ingen tolk
Jag sökte prinsessan som skulle bi min.
Den porten var trång, men kamelen kom in.

Från första klass med upprop i baracken
där fröken lärde oss att sitta still
till tentor, spex och fickpluntan i fracken
så tycktes tiden alltid räcka till.
Där låg, stor som en skolgård, hela livet framför mig.
Om jag gjorde mina läxor skulle allting ordna sig.
Från första klass men upprop i baracken
så tycktes tiden alltid räcka till.

Men varje sommar satt jag i publiken
i Falkenberg och drömde om en dag
när jag skulle ta plats mitt i musiken
och världen skulle se mitt rätta jag.
På farfars svarta cykel for jag in kväll efter kväll
och såg alla de stora - och den störste var Magnell.
Varenda sommar satt jag i publiken
och drömde om att bli mitt rätta jag.

Längs trevåningshusens numrerade rad
tog jag en trevande kvällspromenad.
Sökande efter en fulländad fras
vacker och vass som en skärva av glas.

Nu stiger åter solen upp i öster
och fåglar fyller himmelen med sång.
Och i mitt huvud blandas deras röster
med bilderna av det som var en gång.
Än ryker det från grusvägar som inte längre finns.
Än klättrar jag i hopptornet där självrespekten vinns.
Och solen kommer seglande från öster
och allting föds ur det som var en gång.
Ja huvudet och himlen fylls av röster
när jag faller fritt och klättrar på en gång.

Räta linjens ekvation
I varje gathörn fyra liv - alla lika grå -
om man inte orkar längta efter lyckan och en anledning att gå.

I varje synfält finns en fläck – blodrosor och sot –
som kan skymma själva solen om man inte har en lust som står emot.

I varje gathörn fyra liv och en anledning att gå.

Jag letar efter formeln som gör vardagen till helg
en solskensblick som håller sikten klar.
En jägare som jagar myggor fäller ingen älg
men en och annan tråkig kommentar.
Jag ville leva räta linjens ekvation
men jag stoppades av stenarna i skon.

I varje fallgrop finns ett hopp, en möjlighet till flykt
bort från cirklarna man vandrat i så länge och allt fyrkantigt man tyckt.

I varje hjärtslag finns en kraft, en knytnäve av tid
som kan välta alla murarna runt livet om man nån gång törs ta strid.

I varje gathörn fyra liv och en anledning att gå.

Jag står i en rutinkvarn som går runt varv efter varv
men jag snokar efter större perspektiv.
En larv som aldrig blir en fjäril är väl bara larv
om vingarna finns redo i hans liv.
Jag ville leva räta linjens ekvation…

Jag letar efter formeln som gör vardagen till helg
en solskensblick som håller sikten klar.
En jägare som jagar myggor fäller ingen älg
men en och annan tråkig kommentar.
Jag ville leva räta linjens ekvation
men jag stoppades av stenarna i skon.

Minnen
Mycket kan komma tillbaka,
men ingenting blir vad det var.
När allting vi känner är borta
finns ändå förändringen kvar.

Det händer att jag längtar mig till sommarn jag lärde mig gå.
Jag minns inte alls vad som hände då.
Den världen kan jag aldrig nå.

Mycket kan komma tillbaka
men ingenting blir vad det var.
När allting vi känner är borta
finns ändå förändringen kvar.

Jag minns en stor och vinröd höst, en stark och sårig tid.
Jag siktade snett och blev slagen i strid
men fann lyckan i rummet bredvid.

Mycket kan komma tillbaka
men ingenting blir vad det var.
När allting vi känner är borta
finns ändå förändringen kvar.

Jag simmar genom vågorna, och mellan hennes ben
och känner mig skön som en sandslipad sten
där på stranden bland saker och sken.

Mycket skall växa till minnen,
men ingenting var som vi minns.
Och inte ens minnen kan finnas
där inte förändringen finns.

Inte mitt liv
En slav under bananskalens tyranni.
Jag ligger i lä bland förlist fantasi
och jag vet varken vad jag vill eller hur det gick till
när jag hamnade här på detta trista kontor
där lyckan är liten men lönen är stor
och man sitter som med foten i kläm mellan åtta och fem.
Vi måste vårda våra val.
Man måste spränga sina skal
och ta itu med här och nu.

Det här är inte mitt liv.
Det här har nån annan hittat på.
Det här är inte mitt liv.
Men jag får leva det ändå.

Jag har varit för feg för att bråka och slåss
när jag knuffats omkring utan att komma loss
medan jag mådde som en slapp martyr under en söt glasyr.
När jag spänt mina krafter nån enstaka gång
har jag faktiskt fått till några lustiga språng.
Men jag gick vilse i en gles applåd för dessa hjältedåd.
Men jag skall göra det med flit
och de små stegens dynamit.
Jag skall bli du med här och nu.

Det här är inte mitt liv.
Det här har nån annan hittat på.
Det här är inte mitt liv.
Så det är dags att resa sig och gå.

© Claes Pihl 2003