Hopptornet reser sig

2000 hade varit ett händelserikt år, även om min debutskiva inte inneburit något avgörande krumprång i karriären. Men jag var rätt nöjd ändå eftersom skivan blivit spelad en hel del i radio och fått godkända recensioner – och framförallt var det en skön känsla att äntligen lyckats spela in och ge ut en egen skiva.

Efter att under inspelningen av Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot arbetat med kompmusiker på de flesta låtarna kändes det naturligt att ha med musiker även på spelningar. De senaste åren hade jag annars uppträtt ensam med gitarren. Vid en konsert på Gillestugan i april var det premiär för kompbandet som då bestod av Fredrik Åkerblom piano, Clas Engwall kontrabas och Fredrik ”Myran” Myhr trummor. Myran var en ny bekantskap, medan de båda andra hade varit med på Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot.

Sommaren 2000 spelade jag och bandet på Falkenbergs Visfestival. Stefan Sundström satt i publiken och jag vågade inte titta åt hans håll medan jag sjöng ”Aldrig så bakfull”. Urklipp från Hallands Nyheter 8/7 2000 Bildtext: Stjärnskott och veteran. Stefan Sundström (t h) skrattade gott när Claes Pihl Parodierade honom. Sundström sprang genast och köpte Claes skiva. - Den här låten kommer jag att göra cover på, skrattar Stefan Sundström. Den är otäckt träffande!

Det roligaste som hände under året hade inte med min egen musik att göra, utan handlade i stället om att jag tog initiativ till en inspelning med Ola Magnell. Hans senaste platta Förlovat land som kom 1993 är en av mina absoluta favoriter, och jag visste att han hade gjort en hel drös nya fantastiska låtar sedan dess. Jag tipsade Ola om Michael Thorén och hans Studio Fabriken, och under en helg i oktober spelade Ola tillsammans med Fredrik Åkerblom, Clas Engwall, Fredrik Myhr och gitarristen Peter Stirner in sex låtar: ”Sisyfos”, ”Bruten Vinge”, ”Nu faller mörkret”, ”Sommarbarn”, ”Det öde skäret” och ”Nattens ros”. Efter omständigheterna uträttades det storverk under helgen, och ett tag såg det ut som om Ola skulle spela in en platta hos Michael. Det blev inte så, men jag tror ändå inspelningen hjälpte till att få stenen i rullning inför vad som senare skulle bli hans nya platta Vallmoland.

Under våren hade jag skrivit ”Musik” och under sommaren skrev jag ”Landsbygdsromatik”. För att om möjligt öka på takten i låtskrivandet anmälde jag mig till en kreativitetskurs som hölls av Jimmy Ginsby (som även var gitarrist på Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot). Det var nog inget fel på kursen, men för mig lossade det inte. Varje morgon hade jag i uppgift att skriva tre sidor om vad som helst för att rensa systemet. Snart hade jag fyllt ett helt block med ändlösa fullständigt ointressanta utläggningar om ingenting. Dock lyckades jag med en massa vilja få liv i en låtidé som kört fast några år tidigare, och på kursavslutningen kunde jag framföra en spelbar version av ”Sisyfos Volvo”.

När inspelningen med Ola var avslutad började jag fundera på att spela in själv. Syftet var lite oklart, men det var ungefär som med de första inspelningarna till Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot; jag skulle i första hand göra en demo, men hade samtidigt en förhoppning om att resultatet skulle kunna användas till en kommande platta.

Så var det då januari 2001 och bandet, för tillfället förstärkt med gitarristen Anders Malmström, började med att köra igenom ”Landbygdsromantik”. Jag tyckte den satt som en smäck, och vi kastade oss raskt över ”Sisyfos Volvo”, som visade sig blir någon form av bossanova. Till sist gav vi oss på ”Musik”. Då hade det tyvärr börjat bli ont om tid i studion, och när vi i efterhand lyssnade på resultatet märkte vi att tempot åkte berg-och-dalbana fullständigt okontrollerat. Med lite avstånd till inspelningen stod det klart att inte heller ”Sisyfos Volvo” höll måttet. Ingen av de här inspelningarna skulle till slut hamna på Hopptorn. Versionen av ”Landsbygdsromantik” letade sig emellertid in på den obskyra samlingsplattan Let’s go boppin vol 1 från Last Buzz.

Samlingsplattan Let’s go boppin vol. 1, med en alternativ version av ”Landsbygdsromantik” .

Under hösten gjorde vi en ny inspelning av ”Musik” där vi med hjälp av en trummaskin i alla fall lyckades hålla tempot stadigt. I övrigt var det inte så mycket att jubla över. Jag gick även en 10 poängs kurs som musikhögskolan ordnade och som handlade om att marknadsföra sig själv och sin musik, något jag aldrig varit något större stjärna på. Jag lärde mig en del, men jag vet inte om jag lyckats tillämpa kunskaperna i praktiken. Låten ”Visa till en vän” kom till under den tiden, och kan väl delvis ses som en reaktion mot alla karriärtips vi översköljdes med.

Sommaren 2002 åkte jag på en viskurs i Norge. Den hölls av det norska paret Ruth Wilhelmine Meyer och Jørn Simen Øverli i anslutning till visfestivalen på Skåtøy. På festivalen fick jag bland annat tillfälle att se den fantastiske norske vissångaren Odd Børretzen. När kursen var slut tyckte Ruth och Jørn Simen att jag skulle jobba vidare med min röst. De konstaterade: Du må fare til Torsten!

På väg i båt till visfestivalen på Skåtøy.

Torsten Föllinger är en legendarisk sångpedagog i Stockholm. Jag hade träffat honom redan under visskolan och visste att han var rena röstmagikern, men även en ytterst bestämd herre. Det var med viss bävan jag ringde på hans dörr. Han öppnade, hälsade och började lektionen redan där i hallen.
- Du skall hälsa som en riktig karl! Säg HEJ!
Jag hälsade igen så kraftfullt jag kunde varvid Torsten bad mig stiga in. Några steg in i hallen var det dags för nästa tillrättavisning.
- Du skall gå som en karl! Tassa inte fram så där! Du är ju en stilig pojke. Sträck på dig!
Jag uppbringande allt gammalt soldatblod jag hade i ådrorna och marscherade ståtligt in. Det blev ett antal resor till Stockholm, och så sakteliga började rösten komma på plats.

Jag, Michael och Fredrik Åkerblom hade pratat om att det började blir dags för mig att göra en andra platta, och hösten 2002 bokade vi in en helg i studion. Den här gången var det Fredrik Arvidsson som var gitarrist. Vi hade bestämt oss för att jobba lite hårdare med arrangemangen och första låten vi gav oss på var ”Visa till en vän”. Vi testade och testade, men hur vi än försökte ville det sig inte. Till slut satt vi bara och tittade uppgivet på varandra. Det var inget annat att göra än att lämna ”Visa till en vän”. Istället gav vi oss på ”Sisyfos Volvo” och ”Dalsland” som stod näst i tur. På ”Sisyfos Volvo” hade jag skrivit om en stor del av texten, och vi gjorde den i en helt annan version än tidigare. Här kändes det plötsligt som vi fick utdelning för vår ambition att lägga ner mer arbete på arrangemangen. Framförallt var det en fröjd att vara med när blåsarna kom och gjorde sina saker.

Jag gör spritkökslunch under kanotsemestern i Dalsland.

En målsättning jag hade med den nya skivan var att den skulle bli mindre splittrad än Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot. Men jag hade några låtidéer som var rätt urflippade som jag inte kunde låta bli att använda. Låten ”Ryssland” var en sådan. Under en lätt kaotisk session på senhösten 2002 gjorde jag, tillsammans med Bastukvintetten, en inspelning av den. ”Snabbgas” var också en udda fågel där jag fick hjälp av gitarrfenomenet Mattias IA Eklundh. Den färdiga resultatet blev rätt annorlunda än min originalversion.

På restaurang Jazzå håller sedan ett antal år Martin Gabriel i singer/songwriter-kvällar varje måndag. Eftersom det är ett bra sätt att testa nya låtar och träffa folk så hängde jag där rätt ofta. Martin är en duktig gitarrist, sångare och låtskrivare. Eftersom de senaste inspelningarna varit lite struliga och det dessutom blev allt svårare att få loss den ständigt uppbokade Myran (som dessutom är skåning) bestämde jag mig för att testa lite nya grepp. Till nästa inspelning engagerade jag Martin och hans kompis trummissen Abbe Abrahamsson. Under två dagar våren 2003 spelade vi in fem låtar vilka skulle komma att blida stommen på Hopptorn. Det enda som krånglade lite var ”86:an kör förbi”, som vi först gjorde i en mycket snabbare version.

"Räta linjens ekvation" skrev jag under vår bröllopsresa på Amalfikusten i Italien.

Jag frågade Ola Magnell om han hade lust att göra ett gästspel, och det ville han till min stora glädje. Men det var knepigt att hitta en tidpunkt som fungerade för Ola och jag började nästan bli rädd för att det inte skulle bli av. Till slut fick vi i alla fall till det och Ola kom och gjorde sina insatser. Jag hade inte vågat ta ut någonting i förskott, men nu var jag otroligt glad över att Ola skulle vara med på skivan. Några dagar senare träffades jag och Michael i studion för att lyssna på resultatet - och då går bandet av! Michael hade aldrig varit med om att ett band gått av i studion tidigare, men mitt i ”Visa till en vän” trasslade det digitalband där Olas sång låg ihop sig fullständigt. Under några timmars pillande med pincett var vi i det närmaste övertygade om att Olas sånginsats var förlorad. Men det visade sig till sist att bandet med bara några sekunders marginal var helt just där hans insats låg.

Här testas omslagsidéer framför ett infruset hopptorn.

Jag skulle ha lyssnat på Kvällsekot hade givits ut på skivbolaget Last Buzz. Håkan Forshult, som driver bolaget, är en gammal räv i branschen och har varit duktig på att med knappa resurser få uppmärksamhet för sina produktioner. Problemet var bara att han framförallt arbetat med bluesartister, och han ondgjorde sig över att han inte visste vilka trådar han skulle dra i för att få uppmärksamhet för en artist som mig. Därför kändes det inte helt rätt att ge ut en skiva till på Last Buzz. Michael Thorén hade länge gått och funderat på att starta ett skivbolag och nu tyckte han det var läge att göra slag i saken. Under sommaren och hösten slet Michael för att få igång Eld Records.

För att få hjälp med omslaget kontaktade jag fotografen Stefan Jonsson. Jag hade sett en skiva där han stått för layouten och fastnat för han fotografier, som hade en känsla av dokumentärfoto. Tillsammans kom vi fram till en omslagsidé där mitt ansikte skulle spegla sig i ett tågkupéfönster. Genom att bara spegelbilden skulle blunda ville vi få fram dubbelheten mellan rädsla och förväntan som jag tycker ligger i hopptornstemat. Bergslagarnas järnvägsällskap lät oss fotografera i en av deras gamla vagnar.

Jag och Michael gjorde en utflykt till Alidebergsbadet i Borås. Det var där jag lärde mig simma och där stod hopptornet jag hade i tankarna när jag skrev ”Hopptorn”. Där finns också en rund bassäng som vi tänkte skulle kunna användas som bild på själva CD-skivan. Till min stora lättnad var hopptornet avstängt, så man fick inte hoppa från högre höjd än femman. Michael, som lider av höjdskräck, tvingade sig upp till sjuan och stack ut kameran över kanten, varefter jag fick göra hopp efter hopp från femman. Vi fick en del fina hoppbilder, men på den bild vi valde till skivan så flyter jag i basängen.

Hade inte musiken tagit all min tid hade det säkert blivit några medaljer i badhoppning.

På slutet arbetade vi mot klockan, eller i alla fall mot almanackan. Jag och Maria väntade vårt första barn, och jag ville bli klar med skivan innan barnet kom. Sista måndagen i september gjorde vi klart mastringen av skivan. På fredagen efter var det dags att åka in till BB i Mölndal där lilla Tova föddes på morgonen den 4 oktober.

Hopptorn gavs ut den 11 november, och samma kväll spelade jag och bandet på Gillestugan. Den 25 november var det Släppfest på Pusterviksbaren. Kvällen var ett kombinerat releaseparty för Hopptorn och premiärfest för Eld Records. De artister som stod på tur att ges ut på bolaget uppträdde under kvällen. Jag hade även bjudit in några kollegor och bett dem göra sina versioner av ett antal av mina tidigare låtar. Örjan Hjorth spelade ”Vid standen”, Lena Robért ”Jag tror på Strutsen” och Jan Erik Lundqvist ”Gummisstövlar”. Dessutom gjorde Gilbert Holmström tillsammans med Clas Engwall och Gunnar Pettersson en instrumentalversion av ”Nu börjar Rapport”.

Örjan Hjorth gör en rysarversion av ”Vid stranden” under Släppfesten.

När recensionerna började ramla in kunde jag konstatera att Hopptorn fick ett bra bemötande. Några recensenter talade till och med om att Hopptorn var en av årets bästa plattor. ”Visa till en vän” gick varm i Radio Göteborg och P2 ägnade ett helt program åt Hopptorn. Tyvärr gick försäljningen rätt dåligt, men så hade vi också satsat allt vi hade (och lite till) på själva inspelningarna. Marknadsförning däremot var i stort sett obefintlig, men en affisch blev det i alla fall.

Ekonomiskt blev Hopptorn något av ett magplask, men för övrigt satt de skruvade kullerbyttorna som det skulle och nerslaget genomfördes med långa fina sträckta ben.