Om låtarna på Kvällsekot

Nu börjar Rapport
En sång om en människa som drabbats av en katastrof. TV:n har lagt av på grund av strömavbrott. Men han vet en del om krishantering och att det är viktigt att hålla på sina rutiner i ett sånt läge. Så han sitter kvar i TV-soffan och tänker sig kvällens program. Jag skrev låten våren 96 när jag gick på Visskolan i Kungälv. Det året var jag utan TV, men annars missar jag inte gärna Rapport. Vid första tillfället jag spelade in i Studio Fabriken, våren 97, spelade jag in den här tillsammans med Morgonvandring och Skördevisa. Vi gjorde en ny version 99 som blev den som kom med på plattan.

Vi åker buss
En låt som kom till under jullovet från Visskolan. Jag jobbade några dagar på min gamla arbetsplats Textile Processning i Borås och satt och lusläste en lång programlista i jakt på fel. Det var TRÅKIGT. Helt omotiverat dök orden "Här kommer bussen" upp i mitt huvud. Som flitig kollektivresenär fanns det gott om egna upplevelser att ösa ur och snart var programlistningen full av lösa textrader som jag pusslade ihop till en färdig visa när jag kom hem. Den är väl mest en skämtlåt, men i efterhand har jag börjat se den som en hyllning till den kollektiva människan. Visserligen är alla irriterade på varandra och vill helst bli lämnade i fred på var sitt dubbelsäte, men vi möts i alla fall. Vi åker buss, alltså lever vi!

Jag tror på Strutsen
Vi svenskar har svårt att umgås spontant. Skall man bjuda hem någon så skall man ringa en vecka innan så man kan skriva in besöket i almanackan. Men det finns undantag. Det finns de som är så där härligt spontana och bara ringer på. Som till exempel Jehovas vittnen. Men är det så trevligt egentligen? Jag tror på Strutsen skrev jag när jag var på mitt skeptiska humör. I konsekvensens namn har jag i slutet av låten lagt in en vänding där jag är skeptisk mot att vara allt för skeptisk. Låten spelades först in våren 95 i Studio Lyckholms och var då en rak rocklåt. Senare kom jag på att det var mycket skönare att spela den som tradjazz.

En fisk
Det här är en udda sak som bygger på ett enkelt riff som blev över från en misslyckad låt med titeln "Ingenting klär en skönhet". Jag hittade på en skruvad melodi som jag tyckte blev rätt bra. För att testa om det gick att sätta text till melodin skrev jag ner lite ord, mest för att se hur många stavelser det skulle bli. Det tog väl på sin höjd en minut. När jag sedan tittade på resultatet förstod jag att låten var klar. Texten var ungefär lika skruvad som melodin. I januari 99 spelade jag in några låtar. Mellan tagningarna satte musikerna hela tiden igång att jamma. Oftast utan att spela någon låt. De bara låg på ett ackord och jazzade. Själv brukar jag alltid slita med mina låtar, så jag tänkte att här kunde man koka soppa på en spik. Vid nästa inspelningstillfälle fick de jamma på Fisken. Närmast av en slump var hjältegitarristen Anders Almqvist med på inspelningen. Den ordinarie gitarristen ringde och meddelade att han inte kunde komma, men han lovade att skicka en kompis. Jag var väl inte helt nöjd med att ha en okänd snubbe som aldrig varit med och repat på inspelningen. Men när Anders började lira så klagade jag inte.

Extrapris
”Kärringarallyt” är en attraktion i Sjuhäradsbygden. Varje torsdagskväll är det fabriksförsäljning hos en massa strumpmakare, mössfabriker, skjorttillverkare och liknade. Jag var hemma hos mina föräldrar i Borås över julen 92 och hörde min mamma och moster diskutera senaste resan. Det gav uppslag till ”Extrapris” som handlar om ett liknande fenomen. Låten hade premiär på nyårsafton då jag underhöll på en Chalmersfest. Hösten 97 var jag och Martin Krantz i studion för att spela in ”Gummistövlar”, men vi passade på att spela in ”Extrapris” också för skoj skull. Hösten 99, när det var dags att sätta samman låtarna till skivan, hade jag ändrat en del i texten, och bestämde mig för att spela in en ny version. För att få lite atmosfär ordnade vi en fest i studion där vi skulle spela in en liveversion av ”Extrapris”. Festen blev lyckad, men när vi jämförde den nya versionen med den vi spelat in två år tidigare var det mycket mer liv i den gamla. Så det blev den som kom med på skivan. Det enda resultatet från festen är den gruppbild som finns med i häftet till CD:n.

Samtal i månsken
Jag skrev en låt som jag kallade för ”Fikonlöv”, där en enormt omständlig person lägger fram ett frieri för sin älskade Berit. Det här är en variant på samma tema. Halvägs in i låten insåg jag att jag höll på att skiva en Birger Sjöberg-pastisch. Som en liten hälsning till honom döpte jag den efter två av hans visor: "Samtal om Universum" och " I Spaniens månsken". Låten kan bli totalt fel om man spelar den för en mindre uppmärksam publik. Den uppfattas då enbart som en ovanligt dålig kärleksballad. Samma effekt uppnådde den på DN:s recensent Malena Rydell som tyckte jag lät som en självgod insändarskribent om EU-gurkor. Jag bad Christina Kjellson sjunga Lisbeth, vilket hon till min stora glädje gick med på. Greger Siljebo hade jag hört i gruppen Tritonus, vars platta ”Svett å tagel” jag lyssnat mycket på. Hans fiol var ett verkligt lyft för låten.

Trollskott
Trollskott var från början en melodislinga som jag plockade ut på gitarren. Maria hjälpte mig att sätta ackord till och kom även på att sjunga den i folkmusiktappning. Marianne Holmboes andrastämma skruvade till det hela gott. Titeln Trollskott har jag stulit från mig själv. Jag, Jimmy Ginsby, Jan Erik Lundqvist och Bengt Witte satte ihop ett band för en spelning på stadshotellet i Vislanda. Det var en fantastisk spelning, där vi blivit bokade för att göra ett stillsamt visprogram med mestadels Leonard Cohen-material, men fann oss sjungande bland rockande raggare, grovtatuerade tjejer och fulla cementarbetare. Vi tvingades snyta tre hela set med coverlåtar ur näsan och kom faktiskt någorlunda helskinnade ur upplevelsen. Det blev gruppen Trollskotts enda framträdande.

Morgonvandring
Den äldsta låten på skivan. En januari- eller februari-kväll 91 var jag på fest. Av någon anledning hade jag väldigt tråkigt och satt mest och deppade över en serie öl. Men jag ville inte ge upp utan satt kvar till runt fyra på morgonen. När jag till slut lommade hemåt kände jag mig rätt misslyckad. Men det var en vacker natt. Snön föll tung. Jag bodde på den tiden i ett vindsrum i Örgryte (Olof Skötkonungsgatan 54), ett område med gamla fina hus från 20-talet med stora trädgårdar. När jag gick med snön virvlade runt bland gatlyktor, fruktträd och de gamla husen så var det nästan lika vackert som sorgligt. Jag började nynna på en melodi. Nästa morgon kom jag ihåg melodin och gjorde en visa av den. Det här är den första låt som spelades in till skivan. Vid det tillfället viste jag inte att det skulle bli en skiva, utan ville bara göra en bra demo. Martin Krantz solo är värd en kommentar. Efter tagningen var han sur för att han sabbat hela solot med en felaktig ton. Vi lyssnade några gånger och var sedan överens om att den "felaktiga" tonen var den bästa i hela solot.

Tjugotvåhundratalsblues
Människornas tid på jorden är över och den sista skaran är på väg bort i sin raket. Jag minns inte riktigt vad som fick mig att skriva den här. Antagligen var det mest nöjet att skriva en låt om att åka raket. Det är något fånigt över det som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Michael gick loss rejält och fixade rundgång i mixerbordet för att få det att låta som en raket. Själv vrålade jag en överstämma och tog i så att jag ramlade baklänges i studion; smällen kan höras i slutet av låten.

Gummistövlar
I fysiken finns det en princip som säger att man inte kan studera ett objekt utan att också påverka det. I den här naturbetraktelsen klampar åskådaren själv in i handlingen med gummistövlarna på. Antagligen är jag lite inspirerad av Harry Martinssons ”Utsikt från en grästuva” som jag hade läst lite tidigare. Jag kom direkt från ett julbord när vi skulle spela in den. Den lilla hesheten man kan höra beror på flott i strupen. Jag hade tänkt mig gitarrsolon där jag sjunger dabadabadada. Men Martin tyckte det var bättre med mitt dabadab-ande, så det fick bli så.

Skördevisa
Skördevisan kom till i samband med Visskolan i Kungälv. Vi hade besök av Uni Brandeby som berättade om rasism. Bland annat visade hon en affisch för ett nynazistiskt parti som visade en svensk idyll men en röd stuga och en bonde som körde hem ett hölass. – Det skulle se lustigt ut om man satte dit några skinnskallar på hölasset, sa jag till vår fröken Hanne Juul. - Skriv en låt om det, svarade hon. Jag hade nog tänkt mig något skämtsamt, men det blev en ond saga istället. Ett tag var jag tveksam till om texten var så lyckad, så jag gjorde en alternativ variant. Men till sist bestämde jag mig för att behålla den ursprungliga varianten. Så här löd sista versen i den alternativa versionen:

Då hörde de bruset och såg genom ljuset
mot skogen hur regnet kom drivande över,
hur dammvirvlar höjdes och trädkronor böjdes
och himlen stod blåsvart mot glödande klöver.

De stod liksom frysta, av blixtar belysta
och hagel slog hårt över ängar och hagar,
med maktlösa händer i röken från bränder
och vintern drog rakt genom sommarens dagar.

Skymning
Ett minne av en sommarkväll vid Bobergs udde, söder om Falkenberg, någon gång i mitten av åttiotalet. Jag hade varit nere och badat en sen augustikväll. På väg hem gick jag över en strandäng och la mig i gräset en stund. Luften hade börjat bli sval, men marken var fortfarande varm. Jag låg nog inte där mer än en minut, men det var ett minne som bet sig fast. Flera år senare gjorde jag en visa av minnet. Det visade sig då att minnet rymde ett minne.

En hyvens hund
En gång i mellanstadiet blev jag biten av en hund när jag tog en kvällspromenad. Tidigare hade jag önskat mig en hund, men nu blev jag rädd för hundar. Det blev värre och värre. Till slut var jag rädd för minsta garnnystan. Skräcken kulminerade en natt när jag blev uppjagad på ett biltak av två svarta skäggiga hundar. Deras matte bad så mycket om ursäkt, men tyckte nog att jag överreagerade. I samma veva skrev jag den här låten. Det var väl inte precis så här det gick till den gången jag blev biten. Men det var så här jag upplevde det! Låten blev en liten hit, och jag spelade den flitigt under några år. Folk brukade fråga om jag var rädd för hundar själv. Jag svarade ja, tills det slog mig en dag att jag faktiskt inte var särskilt rädd längre. Åtminstone inte för vanliga snälla hundar. Så det verkar som jag faktiskt lyckades bota min fobi med hjälp av den här visan. Albinogrisliknande kamphundar har jag dock ingen förståelse för. Idealhunden skall ha skotskrutig kappa och se ut som en korsning mellan en nalle och en docka.

Vid stranden
Våren 97 gick jag runt och vantrivdes nåt fruktansvärt. Efter ett misslyckat framträdande på Falkenbergs Visfestival sommaren innan hade jag börjat tvivla på vad jag höll på med och vad jag ville med min musik. ”Vid stranden” blev vändpunkten. Det är märkligt vad mycket bättre man kan må bara man lyckats sätta ord på eländet. När vi hade spelat in den våren 99 bestämde jag mig för att göra skivan.

Aldrig så bakfull
Skivans sista låt, och den sista jag skrev och spelade in. Jag gillar att sitta hemma och improvisera imitationer av andra artister. Ulf Lundell, Stefan Sundström och Lars Winnerbäck tillhör favoritföremålen för mina små lustmord. Den här kom nästan av sig själv. Jag hade inte ens skrivit ner texten när jag spelade in den. Eftersom den avviker rätt mycket från de övriga spåren på plattan så placerade vi den sist som en bonuslåt.